JUSTDOIT!

Jag minns som igår när allting började, jag minns hur jag började se på mig själv och min kropp med helt andra ögon. Jag lyssnade inte på någon och tyckte absolut inte att jag dög som jag var. Jag tappade greppet och kontollen över mitt liv helt när det enda jag fokuserade på var att gå ner i vikt, vilket jag gjorde också. Jag rent ut sagt r a s a d e. Inte bara vikten... utan hela jag som person. Min familj och mina vänner reagerade självklart men de blåste jag bara bort som vinden. Den enda jag ville var att vara liten och smal, för det var den enda som fick mig att känna mig glad. Nu i efterhand kan jag se bilder och bli riktigt ledsen, jag får ont i hela hjärtat verkligen. Hur i helvete kunde jag göra så mot mig själv? Och mot alla runt omkring mig? Jag behandlade inte bara mig själv illa utan även de som var i min närhet. Jag kommer aldrig förlåta mig själv för det. Det finns så många stunder som jag skulle göra ALLT för att radera och det finns många tankar och ord som jag önskar var osagda. Men det går inte.... Jag trodde att jag hade kontroll hela tiden, och hade jag inte tagit mig ur detta vet jag inte hur det hade slutat för jag var verkligen NERE på botten. MEN, jag har en riktigt stark vilja som gjorde att jag lyckades tillslut. NI KAN MED! Sluta tryck ner er själva och inse att ni är fina precis som ni är. En person kanske inte har allt, men ALLA har något... varför inte fokusera på de som man faktiskt är nöjd med? Jag har slutat leta efter alla fel. INGEN är perfekt, ingen. Så varför sträva efter något som är omöjligt? VARFÖR lägga ner sin energi och tid på de dåliga när det finns så mycket bra? Varför försöka sträva efter perfektion när ingen ens vet vad innebörden betyder? För vad är det igentligen? Alla ser perfektion med helt olika ögon. Ställ er framför spegeln hemma och tänk... DET HÄR ÄR JAG, OCH FAN VA BRA JAG ÄR! Det har jag gjort... visst, det låter löjligt men snälla. GÖR DET BARA och skaffa fram den viljan som finns där inom dig att TRO PÅ DET och TRO PÅ DIG SJÄLV!!! Det är SÅ viktigt så ni anar inte. Jag brukade straffa mig själv så ofta förut, jag hade en röst inom mig som sa till mig att jag måste nå en viss gräns innan jag kan få vara lycklig igen. Jag vågade inte berätta för någon hur det verkligen låg till då jag trodde folk skulle tro jag blivit galen.. vilket jag kanske till och med blev ett tag. Innerst inne visste jag väl att jag inte var så stor som jag faktiskt tyckte och kände mig hela tiden, men det spelade ingen roll för jag var fast i den onda cirkeln och kunde inte ta mig ur den. Jag var så trött på all ångest att jag bara ville försvinna, allt jag önskade var att jag kunde gå tillbaka till tiden jag knappt brydde mig om det. Då jag kunde äta utan att må dåligt, då jag faktiskt kunde njuta. Jag blir SÅ ledsen när jag läser detta jag skrivit...

Till rösten i mitt huvud: som min värsta fiende....

Förstår du vad du gör mot mig? Vad du har gjort med mitt liv och hur mycket du har förstört?! Du har gjort så jag tappat mig själv helt. Nu sitter jag här ensam, ensamast i hela världen. ÄR DU NÖJD NU? Är du nöjd nu när du har fått som du vill... är du nöjd nu när jag ligger ensam hemma och gråter varenda dag och kväll.. Är du nöjd nu när jag gömmer mig hemma istället för att umgås med mina vänner? Nu när jag isolerar mig från den riktiga världen som finns där ute? Du gör så att jag tränar fastän jag inte orkar, du får mig att springa så jag knappt kan stå och du gör så jag har ont i hela kroppen. JAG STÅR INTE UT MER! Du lyssnar ju aldrig och du bara tar och tar.... Du tvingar mig att svälta när jag igentligen är hungrig och du slutar inte förräns jag ligger på botten eller gör som du vill... Du skrattar åt mig och ler mig när jag har sån ångest att jag bara vill försvinna. Du lever på min panik och du njuter av att se mig gå bakåt istället för framåt och jag hatar dig för det, jag hatar dig för att du aldrig vill mig väl. JAG HATAR DIG SÅ JÄVLA MYCKET! Jag hatar att du tagit ifrån mig alla de lyckliga stunderna, jag hatar att du har fått mig att aldrig någonsin vill gå utamför dörren eller lämna min säng. Jag hatar att du fått mig att vakna upp på morgonen för att inse att jag faktiskt lever, och att det inte är en hemsk mardröm. Jag HATAR att du fått mig att tro att folk kollar för de tycker jag tränat för dåligt eller ätit för mycket. Jag hatar att du gjort så jag inte kan träffa mina vänner, jag hatar att du gjort så jag inte ens vill visa mig på gymmet längre, jag hatar att du gjort så jag inte vill vara med och fira mina vänner när de fyller år och jag HATAR att du gjort så jag förstörde hela min julafton och att jag behandlat mina nära illa. Du skrämmer mig något så fruktansvärt mycket.... JAG HATAR ALLT MED DIG FÖR DU HAR FÖRSTÖRT ALLT FÖR MIG!!!!!!!

Till rösten i mitt huvud: Som min ''vän'' 

Du har funnits där för mig länge nu... i alla lägen. Snart lämnar du mig och jag vet inte riktigt hur jag ska reagera på det? Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna leva mitt liv utan dig? Du har varit min närmsta vän så himla länge så det känns bara jätte konstigt att du ska lämna mig? Vem ska säga till mig vad jag ska göra? Och vem ska fatta mina beslut när jag inte längre har dig som säger till mig? Jag har lagt ner all min tid, själ och all min energi på dig för jag vet att du funnits där för mig. Du har gjort så min smärta försvunnit alla gånger, så hur skall jag kunna hantera de situationerna när jag inte kan lägga över det på dig? Vem ska jag vända mig till när du inte finns där längre? Vem ska puscha mig när jag inte orkar träna? Och vem ska finnas där när jag vill äta precis vad jag vill och hur mycket jag vill? Tänk om det går för långt.... tänk om jag inte har någon gräns och allting slutar med kalabalik. Vem ska finnas där för mig när jag behöver det som mest och vem ska stå bakom mig när jag står på egna ben? Vem.....? Jag vet att du en dag kommer att lämna mig, och det skrämmer mig mer än någonsin för jag minns inte längre hur livet är utan dig. 

Som ni vet blir det en slags hatkärlek.... och med tanke på dess båda starka viljor så är det inte konstigt att man inte kan kontrollera sig själv. Men vet ni vad.... Jag läste den översta texten om och om och OM igen flera gånger om dagen i flera veckor. Det är SÅ SANT... nu i efterhand kan jag ju göra precis allting som jag saknade förut? Jag KAN umgås med mina vänner när jag vill, jag kan skippa träningen om jag skulle känna för det. Jag kan vara med på myskvällar, utekvällar och jag KAN vara med på mina vänners födelsedagsfirande!! Förstår ni vilken LYCKA det är?! Bara tanken av att jag är där jag är just nu får mig att vilja skrika ut inför hela världen hur stark jag faktiskt blivit!!!!

 

Jag valde att vara lycklig..... vad väljer du?!