Varför är det ofta så att man håller kvar någon i sitt liv som man vet om att man mår bättre utan? Det är som om man är rädd att förlora något man ändå inte riktigt har? Vissa tycker de är bättre att ha ''någon'' än ingen alls.. Men i själva verket är det ju tusen gånger jobbigare att ha någon som bara finns där ibland än att inte ha någon alls? Eller har jag fel? Det är så många konstiga saker man gör även om man vet att man inte borde. Att släppa en person som funnits i ens liv kan vara väldigt svårt... och de allra jobbigaste kan ju vara när man aldrig ens vet vad som hände? När det inte finns en förklaring och man kan älta det om och om igen men kommer ingenstans. När man låter någon gå saknar man oftast den personen, men det betyder ju inte alltid att man vill ha tillbaka den personen i sitt liv.. utan saknaden blir mer som en del av vägen ur de. Ibland måste man bara glömma vad man känner och komma ihåg vad man faktiskt förtjänar... även om det är svårt.
För finns det inga vettiga anledningar till att hålla kvar, så är väl det iallafall en tillräckligt bra anledning att gå vidare?!