Har länge funderat på att göra detta... och nu när jag skaffat mig tillräckligt med mod så tänker jag berätta hur allting ligger till. Jag vet inte riktigt vart jag skall börja men jag skriver från egna upplevelser och förhoppningsvis kanske jag når ut till någon som gått/går igenom samma sak? Jag gör nog detta mycket för min egen skull men även för mina närstående, för min helt otroliga familj och mina vänner som funnits vid min sida under hela denna tiden. (Dom som vetat om det vill säga) Då detta fortfarande är en stor kamp för mig än idag så är jag påväg tillbaka och jag VET att jag en dag kommer känna mig helt fri igen. Vägen är lång... men varje andra chans börjar med ett första steg eller hur?! Jag har sedan många år tillbaka alltid hållt igång med träning och allt vad det innebär och har aldrig haft några som hellst problem med mitt förhållande till mat, nästan tvärtom, under tidigare år har jag faktiskt inte brytt mig alls. Jag har alltid ätit precis vad jag vill och känner för, när jag vill och hur mycket jag vill. Men på senare år har det blivit så mycket hetts kroppsmässigt och jag antar att det blev för mycket för mig. Det började för över ett år sedan först bara med en ''enkel diet'' som jag skulle gå på i 13 dagar. Den innebar frukost lunch och middag vilket låter ganska vettigt kanske men innehållet var ju katastrof.
En dag kunde se ut såhär:
Frukost: Kaffe
Lunch: 2 hårdkokta ägg, kokt spenat och 1 tomat
Middag: Biff med sallad.
Sen åt jag ingenting mer under dagen, tränade och det enda jag drack var vatten.
Jag höll denna dieten i 13 dagar som jag skulle vilket gjorde att jag självklart gick ner i vikt, det gick väldigt fort men när jag väl hade kämpat mig igenom den var jag inte alls nöjd. Jag ville mer. Jag fortsatte med dieten några dagar till samtidigt som jag tränade under tiden. Jag bestämmde mig sedan för att min träning inte var tillräckligt bra och började gå ut och gå tidigt varje morgon för att sedan komma hem, ta min kopp kaffe, lägga mig i sängen och bara vänta tills det var dags att äta lunch. Jag var snurrig och yr men det stoppade mig inte. Jag skulle göra detta och så var det bara. Senare var det dags för middagen men då hade jag ju ätit igen vilket gjorde att jag fick för mig att jag var tvungen att träna bort det. Tog en pw till gymmet och gick sedan på ett eller två timmars spinningpass, gick sedan hem efter det. Ibland tog jag ett glas vatten för att få bort hungerkänslan som jag la mig med varje kväll. Att somna blev ju såklart svårt då jag var så yr och kunde inte tänka på annat än att äta. Men jag gjorde det tillslut och vaknade upp hungrigare än någonsin. Men jag tog min såkallade ''frukost'' som var en kopp kaffe och sen var det samma visa igen.... ut och gå skulle jag, långt var det också.
Jag gick ner ännu mer i vikt och började även tycka att det såg bättre ut kroppsmässigt. Jag kunde kolla mig i spegeln säkert 20 gånger om dagen men hittade ALLTID något som var fel och något jag jag ville ändra på. Jag trodde jag levde häslosamt, nyttigt och ville vara en förebild, men det blev precis tvärtom. Fast i hemlighet. Tillslut fick jag för mig att man inte ens kunde dricka för mycket vatten.. vilket ledde till att jag slutade med det också. Folk i min närhet började fråga om allt var okej och sa till mig att jag skulle tänka mig för. Men fick jag höra en kommentar som ''vad smal du blivit'' ville jag verkligen inte inse hur fel allt jag gjorde var utan det fick mig bara att ta det ännu längre. Jag började dricka kaffe istället för att äta, ta en shake när jag var hungrig och sket fullständigt i vad alla tyckte och tänkte... Hur sjukt detta än låter så kunde jag gå en hel vecka och bara dricka kaffe samtidigt som jag tränade OCH jobbade. Ibland kunde jag till och med tänka '' snälla låt det bli helg nu så jag kan få äta igen'' Jag vet, det låter sjukt men det är precis vad det är också.
Så hur inser man att att något har gått för långt?! Hur inser man att man gått in i en värld som egentligen inte borde existera? Det enda jag brydde mig om var min mat och min träning. Jag minns julafton som om det vore igår.... Flera dagar innan hade jag ångest för jag visste att det skulle finnas massa onyttigheter, godis och allting som var strikt förbjudet för min del. Jag hade ångest och jag grät.. i säkert flera timmar i sträck. Jag mådde värre än någonsin. Men jag satte mig vid bordet och försökte.... det slutade med kraftiga magsmärtor gråtandes i mitt rum, självklart. Min mage och min kropp var ju inte van vid detta. Det kunde även komma helger då jag åt ganska mycket eftersom jag knappt ätit under veckan. Jag åt som om det var sista gången jag någonsin skulle få äta igen.... sedan mådde jag skit, IGEN. Dels ångesten för att jag ätit, sen att min mage svullnade så mycket pga chocken som kommer.
Jag vet hur det är att hamna här själv och inte ens inse att det gått för långt, men jag vet inte hur det är att ha någon nära som utsätter sig själv för detta. Jag vet inte hur det känns för en närstående att se sin vän eller dotter träna tills kroppen knappt orkar stå. Jag vet inte hur det är att ha någon som hittar på och ljuger om att man ätit och att allting är som det ska. Att allt är okej... fast det egentligen är värre än någonsin. Men JAG VET hur det är att se hur dåligt någon mår som vet om hur situationen är men inte kan göra något som hellst för att hjälpa till. Jag vet hur det är att ha ångest, dåligt samvete och ett tvång inom mig som man inte kan kontrollera. Jag vet hur det är att vrida ord ur munnen på folk totalt... som att tex, ''oj, orkade du allt dedär'' till vad mycket du äter du kommer bli tjock'' Jag vet också hur det känns att man håller på att bli en person man aldrig någonsin trodde man skulle bli. Arg, ledsen deppig och helt tom.....
Det som har varit ännu mer ångestframkallande under tiden är hur jag betett mig mot vissa som endast försökt att finnas där för mig. Jag har stött bort många av de som förut stod mig närmast, jag har varit kall och jag har varit arg. Men absolut inte med vilje.... Sen att förklara för någon vad som sker inuti är nog det svåraste jag försökt mig på. För hur skall jag kunna förklara något som jag inte förstår mig på själv? Hur skulle jag kunna göra något åt det? Det var åt helvete försent....
Jag skriver inte med precis allting för då lär ni aldrig orka läsa klart men jag ska försöka vara så ärlig som jag bara kan för att ni ska förstå mig rätt. Under hela detta året som varit har jag tränat nästan varje dag, ibland mer än en gång om dagen. Jag har hållt en strikt diet, uteslutit allt som varit det minsta onyttigt, räknat kalorier och varit helt inne i min egna värld. Jag kunde gå och handla, men i smyg vända på varenda vara jag köpte för att kolla vad de innehöll. Alla mina tankar och all min energi ägnade jag åt mat och träning. Vad jag skulle äta, (inte äta) när, och hur jag skulle unvika att någon märkte att allt inte var som de skulle. Det var som ett stort krig i mitt huvud men utan att jag ens märkte det själv var jag fast och kunde inte ta mig ur det. Det blev som en vardag och tillslut var jag så inne i det att jag inte ens själv varken märkte eller tyckte att det var ett problem. Innerst inne visste jag väl, men det ignonerade jag fullständigt.
Jag minns en dag som jag troligtvis aldrig någonsin kommer kunna radera ur mitt minne. Jag vaknade en dag, det snurrade i hela huvudet, jag såg i stort sätt dubbelt och jag hadeont i hela kroppen. Jag reser mig upp och ramlar rakt in i min byrå, slår i huvudet och svimmar några sekunder.. men vaknar upp och ''tar mig samman'' för att sedan gå ut i köket och säg godmorgon precis som vanligt. Inte ett ljud sa jag om vad som hände. Jag hade lärt mig att dölja allting bakom skalet jag hade runt omkring mig hela tiden. Jag hade lärt mig att låtsas,
att dra till med ett leende som var så falskt det bara kunde bli. Har man gjort det ett tag så kommer det automatiskt sen. Men jag blir så ledsen när jag tänker på det för det är ju bara så himla fel och inte okej alls.. Jag borde berättat hur jag kände, men jag kunde bara inte. Jag skämdes otroligt mycket för den personen jag var och hade blivit.
Allting är en enda stor ond cirkel. Full med blandade känslor som går upp och ner som en berg och dalbana varje dag. Från att ena stunden känna sig helt okej tills andra sekunden där det känns det som hela världen hänger på ens axlar. En nästan lite skräckslagen känsla som jag själv blir rädd för. Bara tanken får mig att rysa. Hur kan det gå så snabbt? Vissa gånger har jag kännt mig glad i flera dagar i sträck.. vilket känns skönt för stunden. Men det är bara en falsk känsla, bakom döljer sig något helt annat. En arg, fruktansvärt arg person som är glad för att man klarat de första timmarna på dagen utan att äta för att sedan träna eller löpa på endast den lilla energin man har. Efter ett tag går det över och på kvällen när det är förbi känner man sig otroligt stark.
Men samma sak där, att känna sig stark för att man ignonerat sin hunger och hur man egentligen mår, det är INTE bra och deffinitivt inte hälsosamt. JAG VET om detta... men har man väl fastnat så är det ett helvete att bryta detta sjuka mönstret. Jag saknar mitt gamla jag varje dag. Det är inte kul att kolla sig själv i spegeln
och inte känna igen personen som står där. Inte veta vem det är. Bara ett enda stort frågetecken? Det är jag? Vem är hon? Är jag samma persom som jag en gång var eller är det någon annan som står där och tittar tillbaka på mig?
Jag kan helt ärligt säga att jag haft stunder då jag satt på kranen för att ingen ska höra att jag spytt de dagarna som vart som värst. Jag kan också säga att jag vissa dagar satt på hög musik i mitt eget rum för att ingen ska förstå vad jag sysslar med. Jag har gjort SÅ konstiga och dumma saker som jag skäms för SÅ mycket. Det har till och med gått så långt att jag tagit tabletter som rensar ALLT... (trodde jag) eller det känns så för att man får ur allting i kroppen men det slutar ENDAST med svullnad och ännu mer ångest! Ett tag höllstängde jag munnen i duschen för jag inte skulle få in något vatten där... jag menar, ni hör ju själva? Julafton slutade btw med att jag gick ut och sprang när alla hade lagt sig.... Jag hade SÅ ont men jag sprang ändå, i mörkret, på självaste JULAFTON! Detta året har jag helt andra planer... detta året ska jag ge min familj tillbaka precis allt vad de förtjänar, detta året ska jag fira min julafton med ett leende på läpparna och INTE själv i mitt rum eller springandes i skogen... Det lovar jag er!
Jag kan fortfarande känna den känslan jag haft när jag gått till jobbet varje dag... att gå upp på morgonen och lägga på sig ett skal som utåt visar någonting man inte är. En glad, positiv människa med mycket energi. För att sedan gå hem, ta av sig skalet och lägga sig i sängen, ta kudden för ansiktet och bara gråta. Ibland kändes det som jag gick bland tusentals människor runt omkring mig och inom mig skrek jag så högt jag bara kunde, men inte en enda person hörde mig. Fastän jag hade människor ofta runt mig så var jag ensammast i hela världen,,, eller det kändes så iaf, svårt att beskriva men den känslan vill jag aldrig någonsin uppleva igen.
Jag vet precis hur det är att ha sån ångest att man inte vet vart man ska ta vägen. Jag vet hur det känns att äta för att sedan få ångest och stå imellan endast två val. Springa eller spy upp det. Så enkelt var det. Och jag grät... jag grät som ett litet barn. Varje dag, varje kväll men jag gjorde det ändå. Allting blev en enda stor ond cirkel som jag inte förstog hade tagit över hela mitt liv. Jag hade helt enkelt accepterat att det var såhär mitt liv var, och troligtvis kommer fortsätta. Det blev en del av min identitet helt enkelt. Jag har många gånger vart på väg ur det fram och tillbaka, vissa dagar har varit bättre än andra osv... men varenda gång har det funnits något som stoppar det hela. Ville jag inte bli av med skiten? Ville jag inte ha ett normalt liv som jag hade innan? Självklart.. men när man levt med någonting utan att någon vetat om det såhär länge är det svårare än man tror att bara gå tillbaka till gamla vanor. För tro mig när jag säger att JAG VET vad jag pratar om.... Jag har jobbat hela denna sommarn och levt med detta under tiden, till slut orkade jag inte mer... Jag skulle gå hem för kvällen men kom inte längre än en bit förräns jag ramlade ihop. Inte så konstigt med tanke vad min kropp har fått stå ut med så länge. Efter det tog jag tag i mig själv en gång för alla och ringde för att få hjälp. Att då få höra att om jag fortsätter såhär kommer mitt hjärta inte orka mer tillslut, gav mig styrkan att hitta mig själv igen. Jag skriver med en hel del i detta inlägget, saker jag ALDRIG någonsin trodde jag skulle våga stå för. Men idag, med hjälp från både dietister och specialister inom detta området så gör jag det och jag är påväg mot bättre gladare dagar!
Så vad dolde jag egentligen bakom alla ''hurtiga'' träningsbilder förut?!
Jag tycker absolut inte synd om mig själv för JAG valde detta, och jag gjorde detta mot mig själv... försöker bara visa er hur illa det egentligen kan gå. Så glöm aldrig av att den viktigaste personen i ditt liv är först och främst du själv. Känner du att det gått över styr? Att maten och träningen styr ditt liv på ett negativt sätt, gör något åt det NU, vänta inte tills det nästan är försent... som jag gjorde. För det är verkligen inte värt det.
NU vet jag att jag gå gå hur långt jag vill... jag kan nå mitt mål. Jag kan gå hela vägen.... men till vad?
Så vad är skillnaden från då och idag?!
Ni kanske ser själva.... från den tomheten i blicken till den glädjen jag har när jag går och tränar idag är helt annorlunda. Känner inte ens igen mig själv på första bilden.. Idag är jag tusen gånger starkare och jag vet hur långt jag kan puscha mig själv. Men med helt andra mål vet jag precis vart jag är påväg! Så TA HAND OM ER på riktigt....
Att vara sig själv och tycka om sig själv... är det viktigaste man kan göra. Att ta vara på det och göra det bästa utav det man har.
Att tänka positivt..... är något man måste bära med sig vart man än går här i livet. Att tänka framåt INTE bakåt. Visserligen faller man man självklart tillbaka då och då... man faller ner till botten. Men allt handlar om att ta sig UPP igen, hur många gånger det än gäller. Klarar man det, då klarar man allt. Som ni säkert hört många gånger... ''man vet inte hur stark man är förräns stark är det det enda valet man har''
Att finna glädje igen.... Alla behöver glädje här i livet, saker som ger en positiv energi. Man måste bara finna det. Gör man det spelar det ingen roll vad någon annan tycker.
Att förstå..... hur det fungerar i en persons huvud som inte är med om det själv. Ja, det är nog omöjligt. Så innan ni dömmer mig kom ihåg att vem som helst kan hamna här, det kan hända den bästa, men i det stora hela handlar det om att ta sig ur det och det har jag gjort idag. ÄNTLIGEN! Tankarna kanske kommer finnas kvar, men idag är jag tusen gånger lyckligare än vad jag varit och bara det säger ganska mycket. Så med handen på hjärtat, tack för ni tog er tid till att läsa detta.
