JUSTDOIT!

Det kommer krypands igen sakta men säkert... jag känner det och för tillfället är svårt att stå emot. Men jag gör det!! Och visst är väl det huvudsaken? Jag i stort sätt tvingar mig själv fastän det ibland känns som jag skriker av ilska inom mig. Även om det inte alls är lika illa som det en gång var så har även jag dessa jobbiga dagar och nu vill jag bara skriva av mig. Vissa dagar kan jag vända det ganska snabbt genom positiva tankar, vissa dagar går det inte alls.. Varför ska det behöva vara såhär? Varför gjorde jag detta mot mig själv från hela början? Ska jag behöva ha det såhär för alltid? Att behöva ha tankar varenda gång jag äter varesig det är nyttigt eller inte? Att ofta behöva tänka två gånger eller mer? Jag är inte där jag var förut men det kanske kan sluta så igen? Eller kan det? Jag går in här och läser mina egna inlägg för att tänka om... oftast kan jag göra det men när jag läste det idag kändes det bara som tomma ord från en person som jag inte alls vet vem det är. En stark person som har mycket att ge... det är ju den personen jag vill vara varje dag! Men ibland är hon borta... de senaste dagarna har hon inte funnits alls och vem är det då som står kvar? Den deppiga, ledsna och arga mickan som är full med tankar av hat och dålig självkänsla.. en person som jag avskyr!! Jag ångrar mig något så fruktansvärt mycket nu när jag vet hur det känns att inte kunna välja bort det helt. Allting går i perioder... tänk er världens största bergochdalbana med en blandning av goda och onda tankar, sen humörsväningar på det. Ungfär så känns det vissa dagar...  Finns det en annan människa unti mig eller är det jag själv? Finns det två delar av mig? Den ena säger TRÄNA, och sluta ät... den andra säger låt bli de dumma tankarna och fortsätt kämpa. TRO PÅ DIG SJÄLV VARJE DAG! Svårt att tänka att det kan vara jag själv när jag igentligen inte alls vill tänka så.... Det är så himla skrämmande allting. Jag fick hjälp, jag har pratat med folk som kan sin sak inom detta området... det hjälpte mig då och jag var starkare än någonsin. Men nudå? Dagar som idag? Vem vänder jag mig till då? För jag vill ju inte falla tillbaka igen? Jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta inte det för mina tankar dödar mig just nu!!!

 

 

 

Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna tacka dig för allting du gjort för mig, men då jag brukar få ur mig mina känslor genom att skriva så tänker jag försöka med några väl valda ord bara till dig.

 

Du har alltid funnits och finns alltid där för mig, de dagarna då jag vet varken in eller ut så står du där med öppna armar. Du har lärt mig allt jag kan, allt jag vet och hur man ska vara som person. Du har lärt mig att stå upp för det jag tycker och tänker och du har lärt mig att man alltid ska ge alla en andra chans hur illa det än kan vara. Jag vet inte vad jag hade gjort utan dig vid min sida för utan dig skulle jag aldrig vara den personen jag är idag. När hela min värld föll samman och det inte fanns någonting som kunde lysa i mörkret så fanns du där... Det är just i de tillfällerna jag bara kan titta på dig och allting runt omkring försvinner för en stund. Du har varit med om så himla mycket i ditt liv och ändå finns du alltid där för alla andra, du är en otroligt stark människa och mina allra största förebild här i livet. Jag älskar dig mamma ♥

 

Har ni tänkt på att de människor som verkar starkast också kan vara de som är de mest känsliga? Och att de som visar mest vänlighet kan vara de som blir eller har blivit illa behandlade? Ibland är de personerna som tar hand om andra hela tiden de som behöver det mest... Det är så himla lätt att dömma folk, få fel uppfattningar osv... Jag skall inte skriva att jag aldrig gjort det själv, men då jag vet hur det är att utåt försöka vara någon man inte är, och hur det känns att folk har en uppfattning om en som inte stämmer alls så försöker jag faktiskt tänka mig för innan jag har en åsikt om vad folk gör eller hur dom ser ut. Jag vet att jag kan låta väldigt djup ofta.... men på insidan är det faktiskt precis sådan jag är även om jag inte alltid utryckt mig om det som jag gör här =)

 

 

Ibland är det enda du behöver en bästa vän vid din sida.... <3

 

Säger godnatt tidigt idag då jag tänker promenera till jobbet imorgon, och avslutar med att bilden får tala för sig själv. Sov gott mina vänner!! =)

 

Jag har ännu en gång tänkt till lite...... Man tänker ju ibland att man kanske ska misslyckas med saker och ting... eller till och med ''det skulle jag aldrig klara'' för visst har tanken slagit er någon gång också?? Men hur gör barn då?  Har ni tänkt på det? Tänker barn likadant som vi? När exempelvis ett litet barn skall ta sitt första steg så är det jätte kämpigt och troligtvis ramlar barnet på sina knubbiga och goda ben och barnet fortsätter och försöker gång på gång men han/hon ramlar och slår sig. Vad är det som får barnet att hela tiden försöka trots att han/hon misslyckas? Är det all stöd och uppmuntran från omgivningen eller är det dennes starka vilja? Tror ni någonsin att barn tänker? ”jag är inte anpassad för att göra sådant här, jag ramlade och slog min nu så nu kan jag aldrig lära mig att gå, det blir att krypa resten av mitt liv” Knappast inte, barn försöker och försöker tills de lyckas, och det gäller inte bara vid inlärning av att gå utan när det gäller alla saker såsom att cykla, simma och räkna. Varför kan inte vi tänka så? Vi är ju samma människor i samma kropp som när vi var barn, vad hände egentligen på vägen? Mötte vi på fler och större motstånd eller beror det på att vi skaffat konkurrens i vår omgivning eller beror det på att vi utvecklat vårt tänkande och våra känslor? Svåra frågor att svara på, men tänk vad allt hade varit lätt om vi använde oss av barns tänkande när det gäller inlärning av saker? Samtidigt som att misslyckas ofta förknippas med någonting som är dåligt så  är det bra att misslyckas ibland, man lär sig alltid något nytt av misstagen, utan dem hade vi aldrig utvecklats i den mängd vi gör varje dag.

Varför är det ofta så att man håller kvar någon i sitt liv som man vet om att man mår bättre utan? Det är som om man är rädd att förlora något man ändå inte riktigt har? Vissa tycker de är bättre att ha ''någon'' än ingen alls.. Men i själva verket är det ju tusen gånger jobbigare att ha någon som bara finns där ibland än att inte ha någon alls? Eller har jag fel? Det är så många konstiga saker man gör även om man vet att man inte borde. Att släppa en person som funnits i ens liv kan vara väldigt svårt... och de allra jobbigaste kan ju vara när man aldrig ens vet vad som hände? När det inte finns en förklaring och man kan älta det om och om igen men kommer ingenstans. När man låter någon gå saknar man oftast den personen, men det betyder ju inte alltid att man vill ha tillbaka den personen i sitt liv.. utan saknaden blir mer som en del av vägen ur de. Ibland måste man bara glömma vad man känner och komma ihåg vad man faktiskt förtjänar... även om det är svårt.

 

 

 

Ja, det är otroligt svårt att försöka förklara hur jag kände mig. Jag blir nästan rädd själv när jag läser igenom saker som jag skrivit under hela denna tiden. Men nu är jag äntligen av med den fula rösten i mitt huvud och jag tänker aldrig någonsin släppa in den igen, ALDRIG. Jag vet inte ens hur jag ska tacka mina vänner för allting ni gjort... hur stod ni ens ut med mig?!

 

 

Jag skrev ju för ett tag sen att jag hade bestämmt mig för vad jag ville göra med mitt liv osv... till en början iaf. Tro det eller ej, men jag ska börja plugga igen........ och jag ser faktiskt fram emot det! Idag sökte jag de kurserna jag behövde för att komma igång och kommer få svar innan jul är det sagt. Så nu är det bara att hoppas på de bästa sen köra!! Fixade även till mina naglar.. mmmm vardagsnöje förnöjer visst? ;) Dagens träning blev en löprunda, lång blev den också.. men som sagt har man mat i magen är energin på topp så är det bara. Jag är glad och stolt över mig själv att jag insåg att det var mitt tankesätt det var fel på och inte mig själv som person.. Jag tränar för att hålla mig i form och för att jag tycker det är kul, men framför allt för att jag mår bra av det. Jag äter, flera gånger om dagen... och nu gör jag det så att jag KAN träna, inte för att jag måste träna bort de sen. En viss skillnad där... så tänk på de kära vänner!

 

 

Nu äntligen är jag påväg dit jag vill och jag har klarat hela vägen dit utan några jävla ätstörningar och inget fuskande med maten. Har till och med unnat mig det jag vill när jag faktiskt känner för det. Nu efter en rejäl lunch ska jag springa lååååångt för det får jag göra när jag har mat i maten... och inte nog med det..  jag kan ;) skriver senare!! ciaooooo!

 

Vaknade upp med solen i ögonen och ett leende på läpparna.... för IDAG ÄR MINA VÄNNER HEMMA!!!!! Som jag längtat... haha är så glad att jag nästan spricker! Mitt morgonkaffe gjorde susen och nu blir det en springtur sedan hem till käraste torslanda... blir ju inte alltför ofta man åker ut dit längre om det inte är för jobbet. Skriver lite senare men ville bara säga......

 

 

 

 

Jag vet att jag bara skriver då och då men jag försöker fortfarande på bästa sätt jobba mig tillbaka med den inre delen... alla tankarna och synen jag har på mig själv. Jag tror att detta är den svåraste delen i vägen tillbaka. Jag lever mitt liv till en viss del som jag gjorde innan igen, men att göra det helt kommer att dröjja. För trotts hjälpen jag fått att ta mig ur det allra värsta så finns det mycket kvar att jobba på. Det kommer nog sitta i ett bra tag, så det gäller att kämpa kämpa kämpa varje dag. Det är en del som skriver till mig, har frågor om olika saker, undrar hur allt gått till de senaste, hur jag hanterar vissa situationer osv.... Något många undrar är hur det går att äta så många gånger om dagen som jag gör nu och om det inte är svårt då jag knappt åt något alls förut. Och självklart är det svårt... I början grät jag mig igenom det, men bestämmer man sig och står fast vid det så går det! Jag mår faktiskt mycket bättre av det, magen känns inte alls lika svullen och det gör heller inte ont. Titta på dessa bilderna så kanske ni förstår varför jag hellre väljer att äta flera gånger om dagen istället för en då det slutar såhär...

 

 

När hjärtat och hjärnan har två skilda åsikter, då blir inte livet lätt, då blir inte vardagen lätt, då är ingenting roligt längre.  När hjärtat och hjärnan säger två olika saker blir det svårt, vilken skall man lyssna på? Den ena av dem tar alltid ”ängeln rollen” och den andra tar alltid ”djävuls rollen” och hur mycket man än grubblar så kommer man inte fram till om det är hjärtat eller hjärnan man skall lyssna på. Detta händer mig dagligen, mitt hjärta säger sväng höger, medan min hjärna skriker vänster. Det sägs att man alltid skall lyssna på sitt hjärta för då kommer man längst, men samtidigt vem säger att hjärnans instinkter inte kan ta en ännu längre? Så många gånger jag har följt mitt hjärtas ord och så många gånger det har gått fel. Hjärtat kanske inte alltid har rätt, istället kanske man skall lyssna på de impulser som hjärnan ger signaler om?  De mitt hjärta alltid vägleder mig om är kärlek! Kärlek?! Vad är det? Och varför är det så svårt att hantera? Hjärtat säger en sak, ta hans hand, en gång för alla och släpp aldrig mer, medan hjärnan säger att jag skall vandra min egen väg och inte släppa in någon när tiden inte är inne. Med tiden har jag insett att man måste våga förlora även om man allra helst vill vinna, för det gör en starkare. Alla utmaningar gör en starkare. Så nästa gång mitt hjärta och hjärna har två skilda åsikter skall jag för ovanlighetens skull lyssna på min hjärna och se hur långt den tar mig. Kanske upp till månen.. det återstår att se.

Så himla bra... min nya favorit låt med Jordin Sparks! Har säkert lyssnat på den 20 gånger idag haha! Dagen blev iallafall lite bättre ändå, skönt det! Det fick bli Bulgur, torsk, broccoli och kokta morötter till middag vilket kändes helt okej så tror inte det är där det hela ligger och klämmer. Som jag sa märker jag dock att jag tar maten och träningen som en trygghet ibland när jag mår dåligt över något annat. Det är just det som inte får hända för det kan nog ligga en hel del i det till varför det hela startade från början. Man på något konstigt sätt gömmer sig bakom det för att det lindrar de andra som gör ont och gör en ledsen... man koncentrerar sig liksom på det istället för att tänka på det man igentligen mår dåligt över. Man hittar något som man tror man kan ha kontrollen över fast man igentligen inte har det alls... något man tror att man styr själv och något man själv bestämmer hur stark eller svag man själv tillåter sig att vara... men sen tar det över och kan gå för långt som det gjorde i mitt fall. Så istället för att lägga ner min energi på dåliga tankar hela dagen bestämmde jag mig för att fixa i lägenheten.... Drog ur hela gaderoben, rensade, tömde sommarkläder, och vek in allting så nu ser det fint och städat ut igen. Bokade även tvätt tid, och sen kom min min kära styvfar och hans bror för att sätta upp tvn i sovrummet... Så nu kan man ligga här och mysa på kvällarna istället =) Ska köpa massa doftljus imon åh längtar! 

 

 

.